Att bryta med sin bästa vän

Jag har försökt en ny metod för att undvika att gå under i sorg/hjärtont/ångest. You should try it.

Det kallas tacksamhet.

Just nu (inte just den här specifika sekunden, mer min nutid, där jag är i min stund på jorden) är det mycket som är svajigt. Saker som är en grund för gemene mans liv och vardag svajar utav bara hällvete och det är utmattande och jobbigt på många sätt. Känns lite som att gå runt med en tickande bomb i handen konstant. Ni fattar, det är inte fab.

Och bara för att göra allt lite mindre fab så kom jag och pojkvännen, min bästa vän, en av världens vackraste själar, till punkten där våra vägar skiljdes. Det fungerade inte längre, vi förlorade oss själva och varandra.

Det var vad vi båda behövde men inte ville. Den inbillade framtiden, drömmar om familj och ett underbart liv fick byggas om. En av huvudpersonerna i den tragikomiska pjäsen Alexanders Liv försvann och pjäsen blev en monolog, för nu.

Men det är vackert ändå. För det är livet. Livet är vackert, i sprickorna skiner solen igenom osv osv osv. Utveckling, att växa, att förstå att man klarar sig, att det går. Ikväll tog jag några steg på den där vägen till att Den Bästa Vännen skulle få vara en vän och inte en klump hjärtont. Två ledsna människor som försöker samsas och vill lösa ut besvikelseknutorna.

Jag älskar honom. Jag längtar till den dagen jag får hålla tal på hans bröllop och vara uppriktigt glad för hans skull. Jag längtar till den dag då det inte finns sorg i hjärtat när jag ser in i de där ögonen som är så himmelskt fina, de där jag vaknat upp med i två års tid. Jag vill ha min jävla vän! Han som kan mig, vet mig och läser min hjärna (jag tänker att den är en slags svensk Tolstoj) på fem röda, trots sin dyslexi.

Och jag väljer att vara tacksam för allt det fina, för att vi har fått dela livet på det där nära sättet, för att han nog var den bästa första pojkvän en Alexander kunde haft. Jag är tacksam och ärar oss med glada minnen, det är så jag vill se på det. Att fixera blicken på det goda och inte det onda.

Och jag vandrar på. Nån gång kommer jag fram.

I bought the book but didn’t flip the page

En vintermorgon, snö och ett grått hav. Apelsin, havregrynsgröt, kaffe. En hyacint bredvid datorn. Matt Corby i högtalarna.

Mamma och Madelene kommer till stan idag, längtar efter att få gå omkring på julmarknader med halsdukar och tjocka vantar.

Hej hopp.

Matt Corby – Resolution – Demo

När klockan är 01:56

Jag har varit hemma idag. Hela dagen. Lagat massa mat. Umgåtts med mig själv. Andats uuuuut andats iiiiiin. Pluggat på annat än det som kanske borde prioriterats.

Bloggen. Jag har tänkt på det, jag vill skriva. Jag vill skriva så himla mycket, ta ut svängarna, blotta mig, visa hela mig. Frågorna som dyker upp: av vilken anledning? Ny blogg? Nya steg?

Det finns en kreativ och bloggig sida i mig som vill ut. Vi får se.

Dagens tips:

Att må bra

Saker man kan göra. Jobba hårt och känna sig stolt och duktig. Komma hem och städa. Sätta på lite yogamusik, tända lite ljus och kolla på världen.

Tror det kallas harmoni. Jag är en lucky bastard. Tänk att… här får jag vara.

Tacksamheten. Ödmjukheten. Vi är en del av varandra.

Att skaffa barn.

Jag stod och borstade tänderna och tänkte på det här med barn. Som straight så är det ingen som har speciellt mycket åsikter om själva barnskaffandet. Pang bom, nio månader går och sedan finns (ofta) två föräldrar redo med barnvagn och husvagnssemester.

Som gay är det intyg och undersökningar efter undersökningar och test och processer och efter några år får man möjligtvis en baby i sin famn.

Är det inte konstigt hur mycket det skiljer sig? Visserligen, det är ju helt olika tillvägagångssätt, så det är väl inget chockerande i sig. Men ändå. Hur man som gay-förälder blir testad och som straight… Well, no one really cares. Släng lite barnbidrag på dem, det går säkert bra.

Stackars gays… Oss är man alltid på sin vakt mot?

Okej, det var bara det. Godnatt lovers!

I’m gonna marry the night, gonna make love to this dark

Igår. Hade en dag utan dess like, har nog aldrig varit så mentalt körd. Det var upp och ner och depp och pepp och sorg och glädje och trötthet och spring-i-bena i en orkan som skulle kunna ta mig från Texas till Oz på fem röda. (Note to self: måste köpa röda skor).

Åkte till stan direkt efter jobbet för att träffa Hon Som Vet Allt Om Mig. Och ja, inte blev det vidare bättre. Jag är så förvirrad över vad jag känner! Mina tankar och känslor… jag får inget grepp om dem. När jag kom hem så satte jag på diverse gråtlåtar för att få ur mig lite skit men inget hände. Sedan när kan Alexander inte gråta?! Tröttnade på allt, satte på Gaga och insåg att well, jag kanske inte måste gråtsörja idag. Det kanske bara får vara som det är ett tag. Life’s pretty beautiful anyway. Sjukt mycket sommar här nu.

Och just ja, jag har hamnat i en älska-att-laga-mat-period. Så mycket goda saker tuggas i min mun these days…

Åkej kåmpizar, here goes.

Jag skulle kunna skriva så många fina låtar om det här. Fan, jag borde va låtskrivare. Okej, i’m losing track, tillbaka till det jag skulle skriva om.

Jag klickade in mig på hans facebooksida. Jag ser inte att han står som “In relationship”. Hmm… Klickar vidare in på “About”. Hmm… He’s out and proud single.

Singel.

Och jaha såatteh. Japp.

Det är väl dags för mig att ändra mitt “In relationship” också. Tänkte alltid att vi kunde vänta med det. Inte förneka det, absolut inte. Men det känns (i hate this) som ett nederlag att behöva engagera andra människor i allt detta. Att människor som alltid suckat “åh vad ni är fina tillsammans” “ni är typ perfekta” “wow, två år? gud va länge ni vart ihop!” nu kommer börja köra alla *uppmuntrande ord* och beklaga sig och peppa. Det är inget fel i det, missförstå mig inte. Men jag tycker det känns lite… Äh, jag gillar det bara inte. (Fast jo, jag älskar att få ha lite pity-party ibland).

So it’s settled then. På riktigt. (Allt som finns på fb är på riktigt).

Vi har gjort slut. Vi är inte längre ihop. Vi är två egna små stjärnor som shine bright like diamonds. Han i stan, jag på Värmdö.

Och en ny era har inletts. Här vid pennan sitter en ny Alexander. En härlig singel-Alexander. Lite ledsen emellanåt. Men härlig. Och fin. Och snäll. Och glad att sina vänner nu står i köket och gör stuvade makaroner.

Tack till allt och alla. Tack till livet. Tack till erfarenheter. Tack till mig själv. Everything’s gonna be alright in the end. If it’s not alright, it’s not the end.

Bye bitches, snart skriver jag igen

Ehehe….

Eh okej, jag rodnar. Jag sitter bland massa folk och halva mig säger TA KORT PÅ DIG SJÄLV OCH VISA HUR HIMLA HET DU ÄR IDAG medan anda halvan säger SHIT VA PINSAAAAMT. Självklart vinner utseendesidan, eftersom vi alla vet att utseende är allt. Såhär snygg är jag idag:

Lutade mig dock bakåt och höll datorn så att ingen/så få som möjligt skulle se vad jag håller på med. Ae, skäms azzå. Men galet znigg.

Lejnschöpingshäng

Jag befinner mig på östgötsk mark and I löv it. Linköping är så himla fin att komma tillbaka till. Eller om det är minnena och människorna som är fina.

Hur som haver. Igår hoppade jag av tåget från Stöckhölm och gick hem till mamma och Madelene genom nattregnet, hade party i hjärtat, åt broccolipaj (how I broccolipaj!), spelade spel och praaatade. Tänk vad fint det är att samtala och leva.

Idag har vi varit utanför Kisa och firat farmor och farfars 50-åriga bröllopsdag, hurra hurra! Träffat alla fastrar och farbröder, kusiner och kusiner och kusiner. Haft en trevlig dag ni vet.

Nu kör vi löksoppa, våfflor och Körslaget – GO TEAM HOFFSTEN!

Over and out.

*suck och snor*

Alltså… Idag skulle ju vara den där chockstarten på helvetesveckan där jag inte ska göra annat än gå upp tidigt, ta mig till gymmet, åka till skolan och komma hem sent bara för att gå och lägga mig på en gång.

Det börjar med försovning.

Det fortsatte med insikt om att jag inte på något sätt borde träna idag, jag är s to the j to the u to the k. Sjuk.

På dörren till föreläsningssalen finns en lapp om att föreläsaren också är sjuk.

Nu sitter jag på biblioteket och snorar och hostar och försöker se bortom detta och plugga.

Vänner, det här är min dag. Verkligen.

*Suck och snor*